En dag utan början.
En saga utan slut. 

Ett liv utan hjärta
jag hoppas och jag tror...

Lyckan kommer,
Lyckan går,
Åren går,
Min kärlek består!  
 

Vi håller varandras händer hårt
lutar oss framåt
och faller långsamt ner
vi landar och där tog livet slut
med varandras händer tätt ihop...<3

Jag står på min bro
å tittar ner mot rälsen och tänker
"Ska jag hoppa?"
å jag får en klump i halsen. 

Tre ord då jag faller direkt,
Du och jag det bästa
som har hänt mig.  

När alla andra svek,
Var det du som stod kvar,
berättade för mig
hur värdefull jag var...  

Du är stjärnan som föll
ifrån himlen till Jorden
utan dig vore jag bara en på miljonen...  

Vad var mitt liv utan dig?

Har jag ett liv utan dig?

Jag lever inte utan dig... <3

Ja...Eftersom jag har börjat få några läsare kanske det kan vara bra att få veta lite mer, så det här inlägget är en presentation.

Jag är då en tjej på snart 15 år, jag har alltid haft det svårt i skolan med mobbning och dyl. Det har pga. Mobbningen skapats självmordstankar och självskadebeteende. Det är niorna i min skola som kommer med knuffar, slag och andra smällar. Men spolningarna är av allt detta värst - Det som folk bara tror händer på film, det händer mig.

Jag har aldrig haft någon *riktig* vän eller några vänner övh. Alla tar avstånd från mig och jag har ingen lust att försöka vara *social*...

Jag har gjort ett antal självmordsförsök men aldrig lyckats, jag har börjat skada mig regelbundet.

Men jag försöker verkligen sluta med det, går inte så bra så det var därför jag skapade bloggen. För att kunna skriva av mig mer än på papper. Det går ju också snabbast att skriva på datorn om det är något som man kanske inte orkar bära på så mycket.

Jag minns inte senaste gången jag var glad eller övh. Var lite positiv, men kollade genom massa papper och såg då att det var för nästan ett år sedan. Vilket är ganska skrämmande, jag har alltid varit en glad och positiv tjej.

Var tog den tjejen vägen? Hon bröts ner när allt gick emot henne...

Nu har jag räknat alla mina dagar och kommit fram till att det bara är några få veckor kvar.

Jag orkar inte mer. Gråten och tårarna alla gånger jag blivit skrämd...Jag blundar, så hårt jag kunnat.

Men när jag öppnar dom är jag kvar i samma situation. Ingen skillnad... Jag hatar mig själv och jag vill bort...

Men inget händer! Jag ska till UM på tisdag...Men vet inte hur det kommer gå! Tycker allt är läskigt :/

Möter döden när som helst.... Rädd för mig själv. Rädd för min omgivning. Rädd för allt och alla.

Jag är nära döden, utan försvar. Jag kan inte hindra mig själv längre...Känner mig närmare döden än någonsin tidigare, tillochmed närmare än när mina försök ägde rum...

Jag orkar inte mer, gråter varje dag.

Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är. Om det är det som krävs för att kunna leva så är det väl snart dags att säga adjö!

KNIVEN KALLAR PÅ MIG! JAG MÅSTE TA DEN, MEN KAN INTE.

VILL SÅ GÄRNA MEN DET GÅÅR INTE!...

Känner ångest nu över att jag inte kan ta tag i kniven och dra den djupt in i armen...Det är det ända jag vill just nu! Jag har stått öga mot öga med döden, varit så nära på att träda över gränsen mellan liv och död. Men det går inte...

VARFÖR GÅR DET INTE?

VARFÖR KAN JAG INTE GÅ ÖVER?

"Hora, Bitch, äckel"

Orden kastades mot mig, samtidigt som jag stod intrycktr mot skolans vägg.'

Jag blundade och väntade!

Väntade på att dom skulle ge sig av.

Jag hörde orden varje dag och jag kunde fraserna utantill.

Jag visste att slagen snart skulle komma. Det var det värsta av allt...Att jag visste vad som skulle hända.

Om en stund skulle niorna gå, men först skulle de slå mig.

Två av dom tog tag i mina armar och den tredje slog med stor kraft rakt i magen.

Jag visste att slaget skulle komma i magen, så jag spände mina magmuskler precis innan slaget...Men det hjälpte inte, jag tappade andan ändå.

När niorna märkte att jag tappade andan släppte dom mig och lät mig ligga på marken.

Jag fick också två sparkar i ryggen...

Varje dag jag går till skolan är jag rädd...

Rädd för blickarna, knuffarna och alla viskningarna.

Efter flera veckor vägrade jag gå till skolan. Låg bara kvar i sängen på morgonen.

Min mamma kom in som hon brukar på mornarna och frågade hur jag mådde.

Jag lög för henne...Jag sa att allt var bra.

Jag sa att jag bara mådde illa och ville vara hemma tills jag blivit frisk, även om det var en ganska stor lögn.

Jag bara låg där hemma ensam i min säng och bara väntade på att tiden skulle gå vidare. Jag körde med samma i två kanske tre veckor, sen tvingade mamma mig till skolan.. :/

       Bild på mig - Kass bild, på en ful tjej, men men...

Just nu har jag galet mycket med ångest, jag vet inte vad jag ska göra...Jag vill bara skada mig eller ta min egna blandning av tre olika mediciner... Jag blandar: Alvedon, Cetrecin och Ipren, vilket kanske inte är bra men det lättar på ångesten i alla fall, det är det jag vill. Tårar och ännu mer tårar...Snälla...låt mig dö, innan det är för sent... =(

Kan man verkligen sluta med sitt självskadebeteende?

Verkligen sluta då, inte för en lång period utan för ALLTID...??

Nu har jag galet mycket ångest, mitt liv är förstört...Jag lever i en fantasivärld, där blod och skador är mer vanligt än att någon skulle le...Jag hatar mig själv och jag skyller mig själv...Jag kommer inte klara en skoldag till, det är jag för svar för.

Den här bloggen verkar fungera, jag får ut alla känslor istortsätt - Vissa skrivs ner på armarna eller bara på den ena, men på någon av dom i alla fall.

Jag gjorde det igen...Ganska djupt denna gången, vilket skrämmer mig.

- Hur kan dom bli olika stora?

- Hur kan jag låta rösterna ta över?

- Vad är rösterna för något egentligen?

- Varför lever jag övh.?

- Kan jag inte bara få försvinna, för alltid?

De frågorna dyker upp i mitt huvud jämt och ja, jag kan inte hantera tankarna när dom kommer. Tänk om mina föräldrar får reda på det?

Tänk om de skickar mig till BUP igen tidigare än bestämt?

Jag fixar inte ett besök till, då lär jag bryta ihop. Vilket jag snart gör..

Så dags att "FÖRSÖKA" sova...

<3