Ja...Idag "såg" jag *honom*, han som knivhotade mig för ett halvår sedan...Han dyker upp oftare och jag mår sämre och sämre. Även om jag vet att han inte är där, så känns det så. Det känns så verkligt. HAN ser så verklig ut...Vilket skrämmer mig...Ehm...Vad kan jag mer skriva?!Nej, orkar inte skriva mera...tårarna bara rinner....

Idag var jag i skolan, första dagen efter Påsklovet. Under andra lektionen bröt jag ut i gråt, under andra lektionen började brandlarmet att tjuta. Det försvann 20 min av lektionen, det var rätt skönt ioförsig.Aye...dagen var hemsk på ett sätt...Ångesten pressar mig varje dag, ångesten styr...Jag vill inte ~ tankarnabombar mig, rösterna ber mig...Jag mår kasst och jag vill dö. Eller också är det ångesten som styr och bestämmer över mig.Jag ångrar lite att jag skapade bloggen och skrev mer om ångesten, vågar inte ge ut den nu...Den finns bara här och ehm...Ja...Förlåt! Ska inte ta upp mer....

Nu tar ångesten över...Jag vill göra något ~ skada mig eller dyl. Men jag har lovat att inte göra något dumt...På torsdag ska jag träffa en läkare på BUP, ska typ få veta mer om hur jag skulle kunna stå emot att skada mig eller liknande. Jag har mina tankar nu, men försöker stå emot allt dumt...

Ångesten griper tag i mig med sina vassa klor igen, jag är fast och kommer inte loss.

Tankarna anfaller mig som vanligt - Men de har börjat komma oftare och jag mår sämre och sämre...Allt jag vill just nu är att Skada mig eller avsluta mitt liv helt och hållet, men lär jag inte klara. Även om viljan är stark, jag kan bara skada mig som mest och en dag kanske jag skär för djupt.

Då kaske jag börjar förblöda...Tänk vilken skön känsla, att all ångest, rösterna och alla tankarna skulle försvinna. Känna mig fri och lös, slippa greppet ångesten får med sina klor i mig...

Snälla...Varför kan jag inte bara få dö eller åtminstånde försvinna?

Varför lever jag ännu?

Min önskan gick aldrig i uppfyllelse...

Önskan:

Jag önskar att jag hade dött inatt, bara fått slockna utan att någon skulel få veta något. I alla fall innan dagen efter...Jag fixar inte livet mera, vill verkligen inte leva mer. Så.....

"Plzz..Låt mig få dö nu, innan det är för sent..."

<3

En dag utan början.
En saga utan slut. 

Ett liv utan hjärta
jag hoppas och jag tror...

Lyckan kommer,
Lyckan går,
Åren går,
Min kärlek består!  
 

Vi håller varandras händer hårt
lutar oss framåt
och faller långsamt ner
vi landar och där tog livet slut
med varandras händer tätt ihop...<3

Jag står på min bro
å tittar ner mot rälsen och tänker
"Ska jag hoppa?"
å jag får en klump i halsen. 

Tre ord då jag faller direkt,
Du och jag det bästa
som har hänt mig.  

När alla andra svek,
Var det du som stod kvar,
berättade för mig
hur värdefull jag var...  

Du är stjärnan som föll
ifrån himlen till Jorden
utan dig vore jag bara en på miljonen...  

Vad var mitt liv utan dig?

Har jag ett liv utan dig?

Jag lever inte utan dig... <3

Ja...Eftersom jag har börjat få några läsare kanske det kan vara bra att få veta lite mer, så det här inlägget är en presentation.

Jag är då en tjej på snart 15 år, jag har alltid haft det svårt i skolan med mobbning och dyl. Det har pga. Mobbningen skapats självmordstankar och självskadebeteende. Det är niorna i min skola som kommer med knuffar, slag och andra smällar. Men spolningarna är av allt detta värst - Det som folk bara tror händer på film, det händer mig.

Jag har aldrig haft någon *riktig* vän eller några vänner övh. Alla tar avstånd från mig och jag har ingen lust att försöka vara *social*...

Jag har gjort ett antal självmordsförsök men aldrig lyckats, jag har börjat skada mig regelbundet.

Men jag försöker verkligen sluta med det, går inte så bra så det var därför jag skapade bloggen. För att kunna skriva av mig mer än på papper. Det går ju också snabbast att skriva på datorn om det är något som man kanske inte orkar bära på så mycket.

Jag minns inte senaste gången jag var glad eller övh. Var lite positiv, men kollade genom massa papper och såg då att det var för nästan ett år sedan. Vilket är ganska skrämmande, jag har alltid varit en glad och positiv tjej.

Var tog den tjejen vägen? Hon bröts ner när allt gick emot henne...

Nu har jag räknat alla mina dagar och kommit fram till att det bara är några få veckor kvar.

Jag orkar inte mer. Gråten och tårarna alla gånger jag blivit skrämd...Jag blundar, så hårt jag kunnat.

Men när jag öppnar dom är jag kvar i samma situation. Ingen skillnad... Jag hatar mig själv och jag vill bort...

Men inget händer! Jag ska till UM på tisdag...Men vet inte hur det kommer gå! Tycker allt är läskigt :/

Möter döden när som helst.... Rädd för mig själv. Rädd för min omgivning. Rädd för allt och alla.

Jag är nära döden, utan försvar. Jag kan inte hindra mig själv längre...Känner mig närmare döden än någonsin tidigare, tillochmed närmare än när mina försök ägde rum...

Jag orkar inte mer, gråter varje dag.

Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är. Om det är det som krävs för att kunna leva så är det väl snart dags att säga adjö!

KNIVEN KALLAR PÅ MIG! JAG MÅSTE TA DEN, MEN KAN INTE.

VILL SÅ GÄRNA MEN DET GÅÅR INTE!...

Känner ångest nu över att jag inte kan ta tag i kniven och dra den djupt in i armen...Det är det ända jag vill just nu! Jag har stått öga mot öga med döden, varit så nära på att träda över gränsen mellan liv och död. Men det går inte...

VARFÖR GÅR DET INTE?

VARFÖR KAN JAG INTE GÅ ÖVER?